Avståndet mellan Jorden och månen  

Månen är vår närmaste granne i rymden på ungefär 384 400 km avstånd. Den är mycket nära jorden jämfört med andra himlakroppar och trots detta så långt bort. Resan, som Apollo-11 besättningen gjorde till månen, tog drygt en vecka. Rymdfarkostens topphastighet ute i rymden låg på nästan 40 000 km/tim. Uppehållet på månen varade knappt ett dygn och månpromenaden endast några timmar.  

Egna observationer

Månresor kommer kanske att bli möjliga även för andra än astronauter under vår livstid, men än så länge är de för dyra och riskfyllda. Ändå kan vi ta del av månens annorlunda och spännande värld på olika sätt. Ett av dem är att med hjälp av en lite större fältkikare eller med ett litet teleskop gå på upptäcktsfärd på månen.

Några tips innan du startar:

• Du bör befinna dig utomhus, och om du är på en balkong att balkongdörren är stängd. Där kall och varm luft möts virvlar luften runt och då blir månens bild i kikaren suddig.
• Du bör hålla kikaren alldeles stilla - annars hoppar bilden. Stöd gärna kikaren mot någonting, t.ex. balkongräcket eller en stol.  

Terminatorn

Med blotta ögat kan vi se att det finns ljusa och mörka områden på månen - men gränserna mellan dem är diffusa. I en kikare blir skillnaderna tydligare mellan områdena och vi kan också urskilja kratrar i olika storlekar. På gränsen mellan dag och natt, där skuggorna är som längst är det lättast att se detaljer. Denna gränslinje kallas för terminatorn och det är längs den som vi ser kratrarna bäst. Börja gärna att observera månen, när den är en tilltagande skära och fortsätt fram till fullmåne, kväll efter kväll. Du kommer att upptäcka att terminatorn flyttar på sig och att du ser nya områden varje kväll. På månkartan kan du ta reda på vad kratrarna heter som du ser. Det kan också vara roligt att rita av mindre områden.  

Det ”första teleskopet”

Fysikern och astronomen Galileo Galilei, som levde för 400 år sedan, tillhörde de första som tillverkade kikare. Han riktade sin kikare - det ”första teleskopet” - mot himlen och tittade bl.a. på månen. Det var också under 1600-talet, som man började kartlägga månen noggrant och då satte man även namn på de olika områdena. Man trodde då att dessa mörka områden på månen var hav och kallade dem för hav. Om du tittar på månen genom en kikare kan du inte avgöra om de mörka områdena är land eller hav. Vi använder fortfarande dessa namn såsom Farornas hav (som är lätt att känna igen när månen är en tilltagande skära), Stillhetens hav (det var där som Apollo 11-besättningen landade) och Stormarnas ocean (där den spännande kratern/ringberget Kopernikus ligger).  

Månens ”baksida”

Med bättre och bättre teleskop och tillbehör lyckades man få veta mer och mer om månen. Strax efter mitten på 1900-talet började man skicka rymdsonder för att undersöka månen ytterligare. På så sätt kunde man för första gången studera månens ”baksida”, som vi aldrig kan se från jorden. De stora mörka områdena, ”haven”, som vi tycker är så typiska för månen - finns inte på den sidan som månen vänder ifrån oss. Månen ”vaggar” något vilket innebära att vi trots allt kan se 59% av månens yta från jorden.  

Bunden rotation

Att månen alltid vänder samma sida mot jorden beror på att tar precis lika lång tid för månen att snurra ett varv kring sin egen axel som det tar att fullborda ett varv runt jorden. Detta kallas för bunden rotation. Egentligen snurrar jorden och månen runt en gemensam tyngdpunkt, men  eftersom jorden är så mycket tyngre än månen, så ligger tyngdpunkten på linjen mellan himlakropparna inom jordklotet. Månen har en svagt elliptisk bana runt jorden.  

Månens yta

Månen är en ogästvänlig värld för oss. Den har ingen atmosfär – ingen luft. På dagen är temperaturen omkring 110ºC och på natten -170ºC. Det finns troligen inget vatten. Landskapet är ökenlikt. Månen har i stort sett två typer av landskap. De mörka områdena ,”haven”, är egentligen  stora slätter av vulkaniskt ursprung med en och annan krater. De ljusa områdena är ett slags bergslandskap. De är översållade av kratrar i alla storlekar. Dessa områden ligger ungefär 3000 m högre än slätterna. De flesta kratrar på månen är nedslagskratrar, men det finns också några vulkaner. Både slätterna och bergsområdena är täckta med ett flera meter tjockt skikt med sand. Eftersom det varken finns vindar eller vatten som kan förändra ytan är det en mycket orörd och gammal värld vi ser.  

Månens ursprung

Månen är troligen ungefär lika gammal som jorden och solsystemet, 4.5-4.6 miljarder år. En av de senaste teorierna om månen ursprung är, att jorden i solsystemets barndom kolliderade med en himlakropp av Mars’ storlek. Vid kollisionen splittrades himlakroppen. Delar av den och material, som slitits loss ur jorden, kom att bilda vår måne.  

Månljus

Månen är en mörk himlakropp, som syns – ”lyser” – därför att en del av solens ljusstrålar reflekteras mot månens yta.

Klicka här för att få bilden i eget fönster!

Månens faser

Ibland är månen helt rund och ibland ser vi den som en smal skära. Denna skära kan se ut som ett komma eller ett spegelvänt komma hos oss. 

• På bilden ser vi att när det är nymåne lyser solen på månens ”baksida” och den del som är vänd mot jorden är obelyst, vilket innebär att vi inte kan se månen. Vid nymåne befinner sig månen också i samma riktning, som solen, d.v.s. månen står i söder mitt på dagen. 

• Några dagar senare kan vi se den tilltagande skäran (”kommat”). När månen har förflyttat sig ett kvarts varv ser vi månen, som en tilltagande halvmåne. 

• Vid fullmåne ser vi hela den solbelysta delen av månen och den står i söder mitt i natten. 

• När månen gjort ett trekvarts varv ser vi den, som en avtagande halvmåne (det ”spegelvända” kommat). Om du ser månen, när du går till skolan på morgonen, så är det alltid en avtagande måne. 

• Efter ungefär 29.5 dygn är det nymåne igen.  

Månförmörkelser

Har du någon gång sett en månförmörkelse? Månförmörkelser, som vi kan se då och då är inte så uppseendeväckande, även om de är fina att titta på. Månförmörkelser inträffar när månen går in i jordens skugga och det kan bara hända vid fullmåne. Månen blir då rödaktig och ”lyser” svagt. Att det inte blir månförmörkelse vid varje fullmåne beror på att månen ligger ”under” eller ”ovanför” jorden i förhållande till solen. Nästa totala månförmörkelse, där hela förmörkelsen kan observeras i Sverige, inträffar den 8-9 nov, 2003.  

Solförmörkelser

Solförmörkelser kan däremot bara förekomma vid nymåne. Vid en total solförmörkelse täcker månen solen helt. Månen är ju mycket mindre än solen, men avståndet till solen är stort. När månen är som avlägsnast i sin bana, blir det en ringformad mörkelse i stället – därför att månen är för liten. Solförmörkelser, som egentligen sker oftare än månförmörkelser, är mycket sällsynta på en och samma plats på jorden. En total solförmörkelse uppträder endast i en smal zon på jorden och varar bara några minuter medan en total månförmörkelse pågår mer än en timme och kan ses från nästan halva jordklotet samtidigt. I Sverige kan vi först se några totala solförmörkelser om mer än hundra år, nämligen 2126 och 2133.   

Ord att slå upp:

• Apollo-11    

• Atmosfär          

• Ellips, elliptisk  

• Nedslagskrater

Månen och tideräkningen

De första kalendrar som människan använde, för att kunna hålla reda på tiden, var månkalendrar. En månad räknades från nymåne till nymåne, vilket tar ungefär 29,5 dagar. I dag använder vi i Sverige en solkalender, men när man ska fira påsk bestäms fortfarande av månen. Påsken firas alltid den första söndagen efter den första ecklesiastiska fullmånen efter vårdagjämningen. Den ecklesiastiska fullmånen räknas fram enligt vissa regler och behöver inte överensstämma med den verkliga - observerbara - fullmånen.

De som har Islam som religion, använder fortfarande en månkalender. Det Islamiska året har 12 månader, med 29,5 dagar i varje månad. Alltså har en månkalender färre antal dagar per år än en solkalender- 354 dagar jämfört med 365 dagar.  

Månen och väderprognoserna

Under äldre tider ansågs månens faser kunna påverka vädret. I gamla almanackor kunde man få reda på hur vädret var 19 år tidigare. Köpte du en almanacka för år 1867, fick du vecka för vecka reda på hur vädret hade varit år 1848. Det hade att göra med att månens olika faser, t.ex. nymåne och fullmåne, återkommer på nästan samma datum vart 19:e år. Visste man vad det var för väder för 19 år sedan, trodde många att vädret skulle bli likadant igen. Vädret upprepade sig alltså regelbundet.

Traditionen med väderprognoser levde kvar i almanackan fram till 1870, även om vetenskapsmännen sedan länge inte trodde på att månen påverkade väderleken. Man får också komma ihåg att de flesta människorna förr i tiden var jordbrukare, och då är det givetvis intressant att kunna få reda på vädret i förväg.  

Månen inom mytologi och religion

Månen har på många olika platser, dyrkats som en gud eller en gudinna. Att månen byter utseende, och att man ibland inte kan se den alls, uppfattade människor främst i äldre tider, som någonting fascinerande, men också som någonting farligt. Ett känt gudinnenamn på månen är det romerska Luna. Grekerna kallade mångudinnan för Selene. Även måndag, den första dagen i veckan, är ett ord som härstammar från grekiska och romerska namn på mångudinnan.

När en tunn månskära syntes efter att månen inte varit synlig på några dagar, firades detta bland många folk, bl.a. hos sumererna i Mesopotamien för 5000 år sedan. Även i bibeln (fjärde Mosebok) står det att månens återkomst skulle firas.

Att månen ibland förmörkas, att det sker en månförmörkelse, har ibland många folk förklarats med att ett odjur har ätit upp månen. Ett sätt att jaga bort det onda som äter upp månen, har varit att skrika och föra oväsen. Man kunde också skjuta med pilbågar mot månen.

Vissa inom den Kristna kyrkan trodde under medeltiden och renässansen att månen var ett perfekt klot gjort av kristall. Månen var också en symbol som förknippades med renhet, och med jungfru Maria. Det finns många målningar där jungfru Maria står på en månskära med Jesusbarnet i famnen.  

Månen inom litteratur, konst och musik

Månen har varit en stor inspirationskälla för författare, konstnärer och musiker. Månens skiftande utseende, och inte minst månljuset har i alla tider fascinerat människan.

Antika författare skrev för ca 2000 år sedan om resor till månen. Även på 1600- och 1700-talet var det populärt att skriva om månresor. Baron von Münchhausen var en påhittad figur som tog sig till månen, och träffade månvarelser med löstagbara huvuden.

Jules Verne skrev på 1800-talet om en resa till månen i boken Från jorden till månen. Han hämtade inspiration från sin tids naturvetenskap och teknik. På 1900-talet åkte seriefiguren Tintin till månen.

Många konstnärer har också hämtat inspiration från månen. På 1400-talet målade Jan van Eyck en tavla som föreställde Krist korsfästelse. På denna målning kan man tydligt se detaljer av månen, även om den är målad nästan 200 år innan det fanns teleskop. En reproduktion av denna målning finns på Observatoriemuseet. Senare tiders konstnärer har ansett att månskenet är romantiskt, och målat landskap som lyses upp av månskenet.

Den kände tonsättaren Beethoven fick ett musikstycke döpt till Månskenssonaten, och även inom senare tiders musik, t.ex. pop- och rockmusik, har månen varit ett populärt tema. Speciellt innan och efter månlandstigningen 1969, skrevs det många låtar med mån- och rymdteman.  

Månens i folktron

De mörka fläckar man ser när man tittar på månen, kan med lite fantasi se ut som figurer. Människor har tyckt sig se en massa olika saker när de tittat på månen. Historier har berättats om vad man har sett. Uttrycket ”gubben i månen”, kommer från sådana historier. I en del länder i Asien och Afrika tycker man sig inte se en ”gubbe” i månen, utan en hare. I Kina lärde ”haren i månen” människan den viktiga konsten att odla ris.

Månen har också ansetts kunna ha en farlig inverkan på människor. De engelska ordet ”lunatic”, vilket betyder ”vansinnig” eller ”galen”, kommer från det latinska ordet Luna, vilket betyder måne. Det har t.ex. antagits vara farligt att somna i månens sken. När personen vaknade kunde denne bete sig konstigt.

Månen kunde i folktron även utföra positiva saker för människan, t.ex. bota sjukdomar. Månljuset kunde bl.a. ta bort vårtor, om man tvättade sig i månsken. Även växtlighet och fertilitet har ansetts påverkas av månen.  

Månen och rymdkapplöpningen

Efter andra världskriget tävlade världens då två mäktigaste nationerna, Sovjetunionen och USA, om att leda utforskningen av rymden. Bägge staterna ville också bli först med att sätta en människa på månen. Länge hade Sovjet det tekniska försprånget i denna kapplöpning. 1957 skickade man upp satelliten Sputnik-1 i rymden. 1959 kunde en sovjetisk rymdsond ta foton av månens baksida. 1961 blev man den första nationen att skicka upp en människa i rymden – Jurij Gagarin. Gagarin åkte ett varv runt jorden.

USA blev till slut ändå det första landet att sätta en man på Månen. 20 juli 1969 lyckades rymdfarkosten Apollo-11 landsätta en astronaut på månens yta. Neil Armstrong blev den första människan att sätta sin fot på månen. Astronaut nummer två att kliva ned på månen var Armstrongs reskamrat Edwin ”Buzz” Aldrin, vars farfar kom från Karlstad i Sverige. Den amerikanska besättningen landade vid det område på månen som kallas Stillhetens hav.

Den senaste bemannade månlandstigningen ägde rum 1972. Totalt har 12 människor varit på månen. Astronauterna tog sammanlagt med sig ungefär 400 kilo månmaterial hem till jorden, för att här kunna undersöka det närmare. Forskarna ville bl.a. försöka hitta svar på hur månen en gång blev till.  

Ord att slå upp:

• Apollo-11

• Fertilitet

• Folktro

• Humanism, humanistisk

• Kulturhistoria, kulturhistorisk

• Mesopotamien

• Reproduktion

• Rymdsond

• Satellit

• Stillhetens hav

• Sumerer

• Vårdagjämning