På 1500-talet upptäckte en vetenskapsman, Nikolas Kopernikus, att den geocentriska världsbilden inte stämde. I boken De revolutionibus orbium coelestium (1543) visade han att jorden både roterar runt solen och vrider sig runt sin egen axel. Tanken var inte helt ny, men började nu gradvis accepteras av alltfler vetenskapsmän. Först på 1700-talet hade dock den nya teorin etablerats.

Kopernikus hypotes fick många astronomer att fundera över liv på andra himlakroppar. Jorden tycktes inte längre vara en särskilt speciell planet. När teleskopet uppfanns i början av 1600-talet förstärktes den uppfattningen. Tidigare trodde man att månen och de övrig planeterna hade en slät yta. Galileo Galilei, som var en av de första att använda ett teleskop, upptäckte 1610 att månen var både skrovlig och täckt av berg och dalar. Med teleskopet vänt mot Jupiter upptäckte han fyra månar och mot Vintergatan en mängd nya stjärnor som var osynliga för blotta ögat. Månens ljusa och mörka partier var kanske land och hav? Kanske fanns där liv? Galileo skrev själv aldrig något om liv i rymden, men under 1600- och 1700-talet funderade många andra astronomer över frågan om liv i rymden, i vårt solsystem och utanför.

Även i Sverige diskuterades frågan. På 1740-talet disputerade två av Anders Celsius elever i ämnet. De argumenterade för- respektive mot liv på Månen. Den mångsidige Emanuel Swedenborg publicerade också en liten skrift på temat, De telluribus in mundo nostro solari...etc (1758), om än från ett annat perspektiv. I boken beskrev han livfulla möten med andar från andra himlakroppar.

© Vetenskapskakademiens boksamling, Stockholms universitetsbibliotek

Christiaan Huygens, Cosmotheoros, (1699). I denna bok spekulerar Huygens om liv i vårt solsystem. Endast fem av planeterna var kända under denna tid. (Vetenskapskakademiens boksamling, Stockholms universitetsbibliotek)