Observatoriemuseet

	UTSTÄLLNINGAR
	- Tillfälliga
	- Basutställning
	- Kupolen

	PROGRAM/KALENDER

	VISNING/ÖPPET
	- Skolan

	PRESS

	KONFERENS/FEST

	BUTIK

	KAFÉ

	OM OBSERVATORIET
	- Personal
	- Vänföreningen


	STARTSIDA	HITTA HIT	LÄNKAR	IN ENGLISH

Kalenderreformen 1753
Den julianska och gregorianska kalendern Varför var man i Sverige tvungen att stryka elva dagar för att få samma datum som i andra Europeiska länder? Under flera hundra år hade det pågått bråk om kalendern som gällde årets längd. Problemet med den julianska kalendern, uppkallad efter Julius Caesar och använd sedan antiken, var att den inte stämde med årstidsåret (eller det sk. tropiska året) - kalenderåret var för långt. Den julianska kalendern antog att året var 365,25 dygn, när årstidsåret i själva verket är ca 365,24219 dygn. Att året har ett ojämnt antal dagar regleras med skottdagar. I den julianska kalendern infogas en skottdag vart fjärde år, men i den kalender man bytte till, den gregorianska, blir det inte skottår de år som är jämna århundraden som inte är jämnt delbara med 400, vilket är mycket nära årstidsåret. Detta kan verka som struntsaker, men på lång tid förskjuts året helt i förhållande till årstiderna. Inom kyrkan bekymrade man sig mycket för att högtiderna skulle firas på rätt dagar. Därför var kalendern en mycket viktig angelägenhet och det gjordes stora ansträngningar för att komma underfund med hur kalenderproblemet skulle rättas till. Påven Gregorius XIII beslutade att man i katolska länder skulle gå över till den nya stilen den 4 oktober 1582. Till sin hjälp hade påven haft flera framstående astronomer. Bl.a. kan nämnas dominikanermunken Egnatius Danti, som i Vatikanen lät bygga ett observatorium med en meridian, med vilken han kunde övertyga om hur årets längd borde ändras. Några andra viktiga personer var Aluisse Baldassare Lilius och jesuiten Christoffer Clavius, som räknade på årets längd.	<< Tillbaka
Den nya kalendern kom att kallas den gregorianska efter den påve som införde den. Händelsen finns avbildad i Peterskyrkan i Rom. En relief på Gregorius XIII:s gravmonument visar hur vetenskapsmännen, knäböjande, överlämnar den nya kalendern till påven. 1582 ströks 10 dagar för att kalendern skulle bli rätt. När Sverige införde den nya stilen 1753 hade felet ackumulerats till 11 dagar och nu är felet uppe i 13 dagar.
Religiös identitet: katoliker och protestanter Genom att ange epoken AD (Anno Domini), eller efter Kristi födelse, så talar vi också om att vi är kristna. Den kristna eran räknades ut av Dionysius Exiguus och började användas på 1000-talet i Europa. Judarna har istället en era som anger åren AM (Anno Mundi), antal år efter jordens skapelse uträknat enligt gamla testamentet. Judarna har en sol-månkalender med olika långa år (vissa har 12 månader och andra 13). Muslimerna använder istället en månkalender och året blir då 354 eller 355 dygn. Epoken i den muslimska kalendern är den 16 juli 622 e.Kr., året för profetens flykt från Mekka till Medina. I andra religioner och samhällen kan man ange tid på annat sätt. Hur vi anger tid har således också att göra med vår identitet. När religionsstridigheterna mellan katoliker och protestanter i Europa pågick som värst under 1500- och 1600-talen fanns det ett särskilt motstånd mot det annorlunda och samhällsomstörtande. Så kunde man i de protestantiska länderna inte acceptera att den katolskt påfunna gregorianska kalendern faktiskt bättre överrensstämde med årets längd. Särskilt problematiskt blev det i Tyskland där katolska och protestantiska länder låg nära varandra. Här hade man flera kalendrar att hålla reda på. Reste man från en stad till en annan var det ett annat datum som gällde. Ibland kunde det också innebära att katoliker och protestanter firade påsken vid olika tid.
Kalendern i Sverige I Sverige diskuterades livligt under 1600- och 1700-talen att man borde gå över till den gregorianska kalendern, eller åtminstone göra något åt kalendern. Det gjordes vissa försök att förbättra kalendern och tidvis hade man en egen kalender som skilde sig helt från resten av Europa. Karl XII beslöt att man skulle ta bort skottdagen 1700. Men den borttagna skottdagen återinfördes 1712, så var man åter tillbaka i den julianska kalendern. 1740 till 1753 infördes den celsianska kalendern. För det mesta sammanföll påsken med den gregorianska förutom år 1744 - den kom en vecka tidigare då. Nästan hela Europa hade gått över till den gregorianska kalendern, t.ex. hade Danmark och de protestantiska länderna i Tyskland gått över redan år 1700. England tog steget först 1752, året innan Sverige. Ryssland kom dock att bevara sin kalender och man införde den nya stilen först 1918 efter revolutionen. Många svenska astronomer var iblandade i debatten under 1700-talet, bl.a. Anders Celsius, Samuel Klingenstierna och Mårten Strömer. Kungl. Vetenskapsakademien hade erhållit ett privilegium att ge ut almanackor 1747. Det var nog en förutsättning för att kalenderreformen skulle fungera att det fanns en seriös organisation som kontrollerade utgivningen. Tidigare hade det ibland inträffat att olika almanacksutgåvor inte stämde överens med varandra angående namnlängd, helgdagar, predikotexter och tid för marknader eller att särskilda astronomiska fenomen som att en solförmörkelse angetts till fel datum.
För Vetenskapsakademiens räkning fick Pehr Wilhelm Wargentin i uppdrag att lägga fram ett förslag om hur övergången skulle gå till. Det var många saker att ta hänsyn till, t.ex när högtider skulle firas, tid för marknader och när bönderna skulle så. Hans förslag fick gehör och äntligen kunde man gå över till den gregorianska kalendern 1753. Till en början angavs ofta den nya och gamla stilen bredvid varandra, eller vilken stil som avsågs. I Sverige verkar övergången ha skett odramatiskt. Upplysningen i almanackan från 1753 rekommenderade att det som skulle ha inträffat på de dagar som strukits istället skulle äga rum enligt den gamla stilen i en övergångsfas. De svenska tidningarna från februari och mars rapporterar inte något särskilt om händelsen, utan konstaterar kort att en ändring ägt rum.
1753, samma år som den gregorianska kalendern infördes i Sverige invigdes ett nytt observatorium i Stockholm (idag Observatoriemuseet nära Odenplan) och det var således ett händelserikt år för astronomin. Det var där Wargentin kom att verka som astronom och bo under resten av sitt liv. På Observatoriemuseet finns några almanackor (bild 3) utställda liksom många föremål och instrument med anknytning till Wargentins liv och astronomiska arbete. Under hösten 2003 kommer byggnadens 250-års jubileum att firas. I samband med jubileums-utställningen som öppnade den 20/9 uppmärksammades även kalenderreformen.


OBSERVATORIEMUSEET Drottninggatan 120 113 60 Stockholm Tel: 08-54548390, Fax: 08-54548395	Museet drivs av Vetenskapsakademien och är dess första egna byggnad.